Carl von Linné visste att när han kände sig matt så skulle han äta stora mängder smultron. I efterhand har man upptäckt att han led av järnbrist. Så de järnrika smultronen (och jordgubbarna) är på sätt och vis en huskur mot detta. Nu har vi fullt av smultron i trädgården. Både vilda revsmultron och Månadssmultron från handelsträdgården. Vad gör man med dem, förutom att stoppa dem i munnen? Läste i den gedigna och vederhäftiga Svenska bärboken. Där stod att smaken hos smultronen inte låter sig fångas på burk. Jag som just hade tänkt ut att jag skulle göra en liten god burk smultronmarmelad. Troligen är det därför det inte säljs smultronmarmelad någonstans, för att bären tappar smaken när man upphettar dem. Men likör kan man göra i alla fall. Nu står det en flaska full med smultron och Renat och gottar till sig i köket. Den passar bra ihop med den blommande röda hibiskusen i fönstret. Om drygt en månad är det dags att sila bort smultronen och proppa hela flaskan full med socker. Sedan åker den ned i matkällaren och får stå där och lagra åtminstone till nästa sommar. Detta torde bli mycket gott till en rabarberpaj. Resten av smultronen fick Lill-M äta upp med lite mjölk. Så Lill-M inte blir som Linné.
14 recept på julgodis
2 dagar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar