Tuppen gal inte mer

Tuppen är död. Det var nödvändigt. Han attackerade vuxna och barn på gatan, och han sparkades och skrek så Lill-M och jag tyckte det var direkt olustigt att gå ut i trädgården. Det var inte kul. M åkte på bäverjakt och då kunde jag varken gå in i hönsgården och plocka ägg eller släppa ut hönsen. Han sparkade mig med sporrarna så jag fick blåmärken på låren. Han attackerade mig t.o.m. när jag gav dem mat. Har aldrig haft en så argsint tupp förut. Jag var faktiskt rädd för honom, stor och elak som han var. Till slut fattade jag ett beslut, ringde den flygande holländaren och han kom en kväll i skymningen. Vi satt och drack te och när det gått en kvart sedan tuppen gått in och lagt sig smög Jan sig in och tog honom i benen. Sedan var hans saga all. Nu är det lugnt i trädgården. Vi vaknar inte av vilda skrik på morgnarna, och man kan plocka ägg hur man vill, för hönsen bryr sig inte. Hoppas nästa tupp blir en snäll, precis som vår förra, Torsten. Han var den bästa tuppen.